People that don't know how to spell I want to send to hell



Bloggen har fått lida. Vänner har fått lida. Och allt annat som kan lida har fått lida.
Jag har inte uppdaterat någonting här eller träffat någon sen i fredags. Varför?
För att jag har haft ett omåttligt begär av att få vara för mig själv.
Eller nu kom jag på att jag träffade pappa i lördags. Men det hade lika gärna kunnat kvitta.
Och igår träffade jag Jessica i och för sig, en liten stund, vi var på kyrkogården.
Jag har inte varit där på flera år. Jag nästan skämdes när jag gick där. Det var en känsla som vägrade ge sig.

Jag har kämpat med de känslorna i ett par dagar nu. Skuld, dåligt samvete och ansvar. Gentemot vem?
Det är något jag försöker lista ut. Går inte så bra änna.

Men nu är det en ny vecka. Nu tar vi nya tag.
Jag tänker inte gå tillbaka till någonting av det där som var förr.
Jag måste tänka på mig själv. Eller det är tydligen något man ska göra. Något som folk gör? Man tänker på sig själv? Tillslut gör man det? Eller man måste det? Jag vet inte. Jag kanske lär mig tids nog.

Men helt ute och cyklar är jag inte. Jag har kommit någon vart. Jag står inte och stampar på samma ställe som jag gjorde för ett och ett halvt år sedan. Jag har tagit mig en lång bit därifrån.

Mitt största problem är fortfarande du. Innan kunde jag inte leva med dig men inte heller utan. Men jag testade utan, och det gick visst gjorde det, men det var jobbigt också. Så nu har jag bestämt mig för att ha dig kvar i mitt liv med de dåliga periorderna. Jag kan lära mig att leva med dem, inte direkt som om jag inte har gjort det innan, 21 snart 22 år är en lång tid, dock måste jag lära mig att lära mig att lättare leva med det. Och jag tror att det kan gå, jag behöver bara få säga vissa saker som jag har dragit ut på att säga. För arg blir jag inte ens längre, det är lönlöst. Det är som om att kasta friggolit på någon i hopp om att personen får ont, funkar inte, precis som det inte funkar att gapa på dig för då gapar du bara tillbaka för att du inte kan ta dig till vad jag säger.

Anyhow. Blev ett väldans seriöst inlägg. Så kan vi ju inte ha det.

"Islands ekonomis sista önskan var att få sin aska utspridd över Europa."

Lite morgonhumor skadar aldrig, right?



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0