Trubaduren
Jag har haft en helt fantastiskt kväll med en av mina bästa vänner. Något som verkligen behövdes.
Vi diskuterade allt mellan himmel och jord. Och det var helt underbart.
Imorgon hoppas vi på kanonväder, eller någorlunda bra väder, så att vi kan åka och bada!
Nu känns allt fruktansvärt bra. Men det är ändå vissa frågor som dyker upp i mitt huvud...
När är det vår tur?
Jag önskar inget hellre än er lycka, all lycka i världen, ni är det bästa jag har. Och ni förtjänar allt det goda som livet någonstans gömmer. Älskar er!
Nu ska jag avklara ett avsnitt av Gilmore girls, som är en av de bästa serierna, och sedan hoppa i säng. Jag trivs här, jag känner det nu. Det här är mitt.
PUSS HAJ
Long walk home
Det var över en månad sen jag skrev här sist. Wha, vad har jag hållit hus? Gick jag och dog?
Näääe. Jag har bara inte haft något att delge er people.
Jag har dock flyttat hemifrån. Igen. På riktigt den här gången. Mitt kontrakt. Mitt. Bara mitt. Det känns bra.
Min inflyttningspresent var en gigantiskt spindel i badrummet. Det kryper fortfarande över hela min kropp.
Jag vågar inte öppna någon lucka eller mitt kylskåp för att jag är just nu livrädd för att det ska vara en sjö av spindlar precis över allt. Jag kommer inte lyckas somna (vilket inte är något ovanligt det senaste) så vi testar en film och ihop om att mina ögonlock bara ska falla ihop utan att jag märker det.
Det spås bli oväder. Om man ska tro väderleken och hur det ser ut utanför mitt fönster. Jag älskar åskan och det här lugnet som är innan det bryter ut. Dofterna, det ljumma vindarna och de blågråa molnen som drar in.
Det ger mig ett lugn, ett obehagligt lugn.
Jag hoppas alla spindlar regnar bort.
Men det är inte lugnt. Härinne. Det bråkar. Det är en dålig period som jag inte visste att jag hade. Jag får så ofta för mig att allt jag gör är eller blir fel. Att vara för glad, att vara för ledsen, att bara vara. Det blir aldrig bra.
Jag trodde mig kommit över det där nu. Att bry mig för mycket vad andra tycker om mig. Men det är tillbaka.
Jag hatar den här känslan och det känns som om att den aldrig kommer försvinna.
Det här med tillit och att våga tro. Maaan, jag suger på det.
Och så känner jag mig dum. Som inte tror på vad de säger.
Jag försöker gå min egen väg och att vara en bra människa. Men jag känner mig så fruktansvärd fel.
