Memod

Idag är det ingen god morgon.
Det ofattbara har hänt. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Om jag kan hantera det.
Jag vet inte varför jag var tvungen att söka efter ett svar. Kanske var det den här obehagliga känslan inom mig (ni vet, man känner på sig en viss sak men måste få det bekräftat) som avgjorde.

Nu önskar jag att jag aldrig hade gjort det.
Det blir alltid jobbigare när man får höra sanningen eller se den svart på vitt, än att bara gå runt och tro att det är på ett viss sätt.

Så varför?
Hur kunde de svika mig så?
Det är inte bara en, utan två, två besvikelser.
Hur kan ni leva med er själva? Hur kan ni se er själva i spegeln utan att vilja krossa den? Har ni mage att le? Har ni mage att inte hamna i en djup deprission för det ni har gjort? Ni är små, små människor. Beklagligt.

Det är inte bara mig ni har gjort besviken. Utan även en av mina bästa vänner.




Dearly missed. I will always love you. Rest in peace.